Staden Namur

Kort Vallonhistorik

Vallonien

Vallonerna har sedan mycket lång tid tillbaka sitt hemland i södra och sydöstra Belgien och i angränsande delar av Frankrike. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan.

Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning, det som senare blev berömt i Sverige som vallonsmidet. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Här kan du se en liten enkel karta (10 kB) eller en större karta (130kB) över Belgien.

Till Sverige skedde en del invandring redan strax före sekelskiftet 1600 på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. De vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner. Tidigt skedde invandring till bruk i Östergötland, t.ex. Finspång och Godegård. Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta och dit skedde en omfattande invandring av valloner i början på1620-talet.

Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda kynne än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen.

Efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och man började blandas med svenskarna. De var efterfrågade från andra bruksägare för sitt kunnande. Med tiden gav de sig naturligtvis också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.

(Klicka på tuppen ovan om du vill veta litet bakgrund om vallonflaggan!)

Kända vallonättlingar i Sverige

Här tar vi upp några få vallonättlingar som gjort sig kända på olika sätt. Givetvis finns många flera. Studera gärna literaturtipsen, så kommer du att kunna upptäcka dom!

• Louis Gerhard De Geer (1818-1896) som införde tvåkammarriksdagen
• Bildhuggaren Carl Eldh (1873-1954)
• Spelmannen Byss-Kalle, Carl Ersson Bössa, (1783-1847)
• Jacob Faggot (1699-1777), överlantmätare som genomförde Storskiftet 1749
• Olof Thunman, känd Upplands-skald med vallonska anor.

Järnhantering och dess metoder

Konsten att framställa järn är mycket gammal. I Sverige har järn framställts i bortåt 2000 år. Den tidiga hanteringen byggde på framställning från myrmalm. Betydligt senare började gruvbrytningen bli etablerad. Då började man också med nya processer i två steg. Först smälte man malmen med träkol i en masugn. Tidig form är den s.k. mulltimmerhyttan. Järnet i flytande form samlas mot botten medan avfallet, slaggen, samlas ovanpå. Det flytande järnet tappas efter hand av som tackjärn. Det är ett sprött, icke smidbart järn med hög kolhalt. Därefter behandlas järnet i en andra process där järnet smältes igen i en härd och där kolhalten reducerades.

Den vallonska järnhanteringen (kort utdrag ur Appelgren)

Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnframställning. Före vallonerna drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mera järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.

Det var dock inte bara gjutbart järn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska: affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.

Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Båda härdarna passas upp av en kolgosse med uppgift att förse båda härdarna med träkol. Dessa bildar ett arbetslag, som under 3,5 till 4 timmar framställer 7 järnstänger. Därefter rycker arbetslag två in och lag nummer ett vilar sig i fyra timmar.

Vid smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös, en trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en forma med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i smälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på en järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.

Yrkesbenämningar

I Appelgrens bok "Vallonernas namn", finns en förteckning över ett antal typiska yrkesbenämningar bland de invandrade vallonerna, dels på svenska och dels med deras ursprungsbenämning, växlande från franska, holländska, tyska och svenska. Beskrivningen ovan av järnframställningen ger en bakgrund till benämningarna, varav vissa förekommer som del i släktnamn.

Några kända vallonbruk

Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här kan vi bara nämna några exempel för den som är intresserad att gå vidare inom området. Vi rekommenderar att gå vidare på de länkar som är inlagda för att få fylligare information och för att planera ett besök. OBS! Alla bruk som vi tar upp nedan har inte haft vallonhärdar, men dock vallonsläkter.

En aktuell och mycket fin bok är "Vallonbruk i Uppland" av Olov Isaksson, som f.ö. varit chef för Historiska Muséet. En faktaspäckad handbok är "Boken om Bergslagen", som utkom 1988.

Uppland

• Forsmarks bruk, anlades 1570. Arrenderades från 1624 av bl.a. de Besche, vilken släkt innehade bruket till 1735. Bruksdriften lades ned redan på 1890-talet. I modern tid känt för det näraliggande kärnkraftverket. Mycket välbevarad miljö och vackra parkanläggningar.



• Gimo, anlades 1615 som kronbruk under Österby. Köptes av de Geer 1634. Stor brand 1649 förstörde mycket. Under 1800-talet mindre järnhantering och mera jord- och skogsbruk med sågverk. I modern tid är Sandvik Coromant etablerat med en anläggning här.



• Harg, skapades på 1630-talet. Gustaf Otto Stenbock köpte gården 1664 och fick sedan privilegium att anlägga ett järnbruk. Ett antal masugnar på andra orter försörjde med råvara. I Harg bearbetades tackjärn till stångjärn. Den ryska flottan härjade bruket 1719. Senare återuppfördes bruket under släkten Oxenstierna. Tillverkningen lades ned i slutet av 1920-talet. Harg tillhör sedan senare delen av 1800-talet släkten Beck-Friis.



• Karlholmsbruk, anlades 1728 av Charles de Geer. En masugn flyttades över från Lövsta och 1730 kunde produktionen börja i Karlholm. Lancashiresmedjan restaurerades 1973. I Karlholm finns en väl bevarad bruksmiljö med klockstapel och två bruksgator vid bruksdammen.



• Lövsta, fanns som bondebruk redan på 1500-talet. Det arrenderades av de Besche och de Geer 1626 och några år senare köpte de Geer bruket. Under hans ledning utvecklades det till Sveriges största järnbruk. År 1719 drabbades det av den ryska härjningen och stora delar brändes ned. Charles de Geer återuppförde anläggningarna. Järntillverkningen upphörde 1926. Vallonsmedjan är tyvärr riven, men miljön med herrgård, bostäder, kapell, kontor mm är bevarad och mycket intressant.



• Strömsberg ,järnbruk i Tolfta socken, nordost om Tierp, anlades på 1640-talet av Welam Wervier. Herrgården uppfördes 1758 och restaurerades 1961. Den övriga bruksmiljöen har också restaurerats och finns nu komplett från 1700-talets senare del.



• Söderfors, Ett av de få i Uppland med ännu fungerande järnindustri. Bruket anlades 1676 av för tillverkning av ankare, vilket var av stor betydelse inte minst för den svenska krigsflottan. Under en lång period, 1748 - 1907, innehades bruket av släkten Grill. Herrgården uppfördes omkring 1690 och byggdes om i rokokostil i mitten av 1700-talet. Numera bedrivs där värdshus och konferensverksamhet. Adolf Ulric Grill uppförde ett berömt "naturaliekabinett" med bl.a. över 600 uppstoppade fåglar. Samlingarna övergick sedermera till nuvarande Naturhistoriska Riksmuseet. Söderfors har väl bevarad bebyggelse av arbetarbostäder och en välkänd parkanlägning med ett tempel i dorisk stil. En modern stålindustri, med inriktning mot specialstål, drivs av franskägda Erasteel Kloster AB.



• Österby, lydde tidigt under Vasa-ätten. Gustav Vasa byggde här upp ett bruk med inriktning mot krigsmateriel. Bruket arrenderades av de Besche och de Geer samtidigt med Lövsta och Gimo och inköptes av de Geer 1643, varefter det utvecklades till Sveriges näst största järnbruk. Senare har det ägts av släkterna Grill och Tamm. Tillverkningen lades ned 1983. Då hade bruket en längre period tillhört Fagerstakoncernen. Såväl herrgård (bl.a. känd för att Bruno Liljefors verkade här på 1920- och 1930talet) som vallonsmedja och andra byggnader finns bevarade. Under sommaren förekommer en ganska omfattande verksamhet med konserter, teater och utställningar.

Östergötland och Sörmland

• Finspång, har haft viss form av järnhantering sedan medeltiden. År 1580 anses som starten för för bruket. Johan den III gav då holländaren De Wijk uppdraget att utveckla järnhanteringen, främst vapentillverkningen. Louis De Geer övertog Finspångs bruk från Kronan år 1641. Invandrade vallonska mästersmeder bidrog till att kanoner av hög kvalitet exporterades till stora delar av världen. Slottet uppfördes 1668-1685. Sin storhetstid som vapentillverkare hade Finspång under 1600- och 1700-talen. Då hade man ensamrätt på kanontillverkning i landet. Den sista kanonen från Finspång provsköts år 1912. Därmed avslutades vapenepoken. Därefter kom den moderna industrialismen med STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström). Bruket ombildades till Finspongs Metallverk och Nordiska Artillerifabrikerna.


• Godegård ligger i Östergötland, mellan Motala och Finspång. Hette förr i världen Torshyttan. Louis De Geer kom in i bilden 1641 och utvidgade ett redan befintligt järnverk samt tog in valloner till trakten. Godegård förblev inom ätten De Geer till 1775 och senare tillhörde det släkten Grill. Järnbruket lades ned 1896



• Stavsjö, ligger i Kolmården. Masugn anlades 1666 av Gert Störning. År 1683 tillkom styckebruk, som var i drift till på 1860-talet. Som så många andra orter eldhärjades Stavsjö av ryssarna år 1719. Senare ägare tillhörden ätterna von Berchner och Ridderstolpe fram till 1852. Senare bildades aktiebolag. Under 1900-talet har funnits järngjuteri och mekanisk verkstad, där man tillverkat olika verkstadsprodukter som t.ex. gängskärningssvarvar, maskinskruvstycken, slirkopplingar, ventiler. Stavsjö är idag ett populärt utflyktsmål och rastställe.

Bergslagen utom Uppland

• Karmansbo, ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashire-smedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.



• Ramnäs, uppförde den första stångjärnshammaren 1590. Vid början av 1700-talet fanns två herrgårdar - bruket var delat mellan två ägare, familjerna Schenström och Tersmeden. År 1834 samlades bruket under en ägare, Per Reinhold Tersmeden. Bruket ombildades till aktiebloag 1874. Samma tid startades kättingtillverkningen, då baserat på lancashirmetoden, som infördes 1855 med tre härdar, en smälthammare och en vällugn med två räckhammare. Ett valsverk byggdes 1868 och Ramnäs utvecklades därefter till att ha landets största produktion av stångjärn under vissa perioder.



• Gysinge, anlades som järnbruk av Peder Printz år 1668 med tillverkning av kulor för Kronan, senare fick man också privilegier som gevärsfaktori. År 1701 fick man tillstånd för tillverkning av stångjärn. malmen togs från Dannemora gruva. Bruket hade en glansperiod under 1800-talets andra hälft. Världens första elektrostålugn byggdes här år 1900, på uppdrag av bruksägaren Gustaf Benedicks. vallonsmidet lades ned 1905 och elektroståltillverkningen 1927. Jordbruket fanns kvar till 1973. Herrgården, byggd på 1830-talet, används som fölkhögskola och en mycket väl bevarad miljö med arbetarbostäder, värdshus och orangeri mm. finns att se.

Södra Sverige

• Överums bruk, anlades av valloner och verksamheten startade 1655. God tillgång till skog och vattenkraft bidrog starkt till att bruket anlades här. Malm hämtades huvudsakligen från Utö, Sjösa och senare även Nartorp i S:t Anna. Produktionen var till en början tackjärn, kanoner och kulor och senare även stpngjärn. År 1776 anlade man en manufaktursmedja för tillverkning av hästskor, spik, yxor, spadar mm. Omkring 1850 tillkom produktion av plogar och senare även lantbruksredskap. I modern tid har man också producerat komponenter till bilindustrin och maskiner. Företaget drivs fortfarande och ägs idag av Kongskilde och tillverkar jordbruksmaskiner.



• Ankarsrum, ligger sydväst om Västervik. Här anlade holländaren Hubert De Besche 1655-59 masugn och hammarsmedja med ett 30-tal arbetare. Man hade en årsproduktion av 50-150 ton järn. Till följd av långa malmtransporter, bl.a. från Utö, och svårigheter att få fram träkol, lades järnhanteringen slutligen ned 1911. Under 1800-talet ägdes Ankarsrum av släkten De Maré, som 1882 bildade AB Ankarsrums bruk. 1909 övertogs verksamheten av bruksägaren Sven Spångberg. Senare har bedrivits gjuteri, mekanisk verkstad, plåtpressverkstad, emaljeringsverk för gjutgods och plåt. Ankarsrum är under 1900-talet känt för t.ex. spisar, kaminer, badkar och grytor.

Norra Sverige

• Iggesund Hovkommisarie Isak Breant grundade Iggesunds Bruk 1685. Bruket omfattade från början en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide. Malmen togs från Utö och Dannemora gruvor. 1721 brändes bruket av ryssarna. De nya ägarna från handelshuset Grill förbättrade anläggningarna och under mitten av 1700-talet upplevde bruket en storhetstid. Järnbruket var dock fortfarande litet fram till 1870-talet då den dåvarande ägaren, familjen Tamm, genomförde betydande nyinvesteringar och moderniseringar. Iggesund blev ett järnverk av betydelse. Ett bessemerverk med två konvertrar, götverk, valsverk, gjuteri mm. uppfördes. De masugnar, som idag finns bevarade, byggdes 1874 och 1895. Från 1940 började järnverket successivt att läggas ner och 1953 upphörde verksamheten definitivt. Anläggningen är numera byggnadsminne.



• Strömbacka Stångjärnssmedja Anläggningen stod klar 1753 på samma plats som dagens smedja. Efterhand anlades hammare och härdar vid ytterligare två fall i ån. Från början bedrevs tysksmide i Strömbacka. P A Tamm införde 1828 även vallonsmida i verksamheten. På 1860 och 1870-talen infördes metoderna franche comté smide och Lancashiresmide. Tackjärn från Movikens masugn fraktades upp till Strömbacka på den s.k. Oxbanan som byggdes 1883-84. Vallonsmidet upphörde 1947 och smedjan lär då ha varit den sista i världen med vallonsmide. Lancashiresmidet fortsatte till 1953. Nuvarande smedja innehåller en vallonhärd och tre lancashirehärdar, en vällugn för vallonsmidjet samt en vattendriven mumblinghammare.



• Kengis ligger i närheten av Pajala i Norrbotten. Det började som kopparsmältverk med malm från Svappavara redan på 1650-talet. Under åren 1657-1715 hade man privilegier på tillverkning av plåtmynt. Kopparverket lades ned 1785. år 1642 påträffades järnmalm vid Junosuando och en mindre hytta uppfördes. Senare uppfördes en ny hytta och stångjärnshammare vid Kengis. Drivande i detta var Arent Grape. För att få in nytt kapital tog man senare in bröderna Abraham och Jakob Momma, bördiga från Aachen, vilka senare adlades under namnet Reenstierna. Ryssarna brände bruket vid ett anfall år 1717. Några år senare återuppfördes anläggningen och driften återupptogs, senare med Abraham Steinholtz som delägare. Under 1750-talet uppfördes gjuteri, tråddrageri, manufaktur, etc. och malm togs bland annat från Luossavaara. En anläggning uppfördes också vid Svanstein. Under 1800-talet var framgångarna växlande och verksamheten lades ned 1850 utom manufakturen som drevs till 1895.

Sommaren 1948 vistades 41 belgiska barn från Liége-området fem veckor hos svenska värdfamiljer runt om i landet. Arrangemangen sköttes från svensk sida av Sällskapet Vallonättlingar.
Sällskapet har under de senaste månaderna försökt lokalisera "barnen", som nu är i 60-årsåldern, med hjälp av en belgisk kontaktman och en artikel i tidningen "La Meuse" den 17 februari i år. Resultatet har varit överraskande positivt och man har nu återfunnit 26 av dem med aktuell adress och telefonnummer. Ytterligare 6 har befunnits tidigare avlidna. Av de svenska värdfamiljerna för dessa 26 barn har 7 stycken lokaliserats och kontaktats.
Värdfamiljerna har fått uppgift om respektive barns nuvarande adress i hemlandet för ev kontakttagande. Sällskapet Vallonättlingar kommer så småningom att direkt kontakta samtliga återfunna barn, när efterforskningarna är avslutade.